.

Just need to quote Anne Shirley (Anne of Green Gables) and her author, Lucy M Montgomery this evening.


"I'm afraid to speak or move for fear all this wonderful beauty will just vanish like a broken silence."



"Oh, Marilla, I feel as though someone's handed me the moon and I don't exactly know what to do with it."



"I can't help flying up on the wings of anticipation. It's as glorious as soaring through a sunset. It almost pays for the thud."



"It's seems so wonderful that I'm going to live with you and belong to you. I've never really belonged to anyone before."



"Isn't it a wonderful morning? The world looks like something God imagined just for his own pleasure, doesn't it."



"Dear old world, Anne murmured, "you are very lovely, and I am glad to be alive in you."

Autumn is here! My wishes came true!

So, the other day, me and mum went shopping. Such a nice afternoon, and I came home with lots of nice clothes! A coat (well needed), thicker leggings, sweaters and a nice skirt. Pictures coming soon!

Today, I miss England a lot.
Obviously, England is on my mind every day since my boyfriend is British, but today I miss Exeter in particular. My three wonderful months in Exeter, on the south west coast.





UK. England. I just love you so much.

Ikväll känner jag som om hela världen är ny.

Jag är på väg hem från puben och jag känner för att springa. Så jag springer, skuttar och hoppar. Hela jag känner mig lätt i mina jeansballerinor som liksom klickar när sulan snuddar vid asfalten. Det känns somrigt. Dock blir påmind om att det bara är april då kylan smyger sig in under min nyköpta tröja av fleece. Men det gör inget. Jag skuttar vidare med känslan om att jag nog kan flyga, om jag bara lyfte fötterna lite, lite till vid varje skutt.

Månen lyser lika starkt som lyktstolparna, och vägen som annars är mycket trafikerad, är nu nästan alldeles tyst. Mörkret har fallit även över floden, men ljusen från husen bredvid reflekteras i den stora spegeln och lyser upp kajen. Nästan hemma nu. Alphington Road, som jag annars är så van vid att se dag ut och dag in, ser nu annorlunda ut. Det känns nytt.

En slags bubblande lycka inuti mig förändrar allt jag ser. Till och med ljuden från bilarna är musik för mina öron, och dofterna från de blommande träden är ljuvligare än vanligt.

Livet är vackert.

När dagarna inte är fulla med jobb (som hela denna veckan har bestått av, mest vikariat = gå upp okristligt tidigt, vilket jag inte är van vid) så går jag och tänker. Drömmer. Funderar. Analyserar. Jag tror att jag gör det mer än jag förstår och är medveten om, för ibland får jag helt plötsligt ont i magen utan att jag vet varför. Eller jo, jag vet att det har något med mina miljoner tankar att göra, men jag kan inte peka på vad!

Vid dessa tillfällen måste jag tömma mitt huvud på lite tankar så att jag kan slappna av. Det gör jag genom att skriva, prata med en vän, kanske gråta (om det skulle vara något riktigt hjärtskärande) eller lyssna på musik. Och just nu skapar jag små sagor som speglar mitt liv. Det är nyttigt, så att man vet vad man ska ta itu med, eller vad man ska berömma sig för.

Jag tänker inte lämna ut mitt liv här, men lite skulle jag kunna delge. Främst för att få skriva av mig.

De senaste dagarna har jag tänkt mig själv på en tågstation:
Större delen av mitt liv har jag suttit i väntsalen. Några människor har kommit in, vänt, och gått ut igen. Andra har haft mer tid. De har slagit sig ner bredvid mig, för en kortare eller längre tid, och jag har bara suttit där. Väntat. Men på vad? Vilket tåg ska jag ta? 'Det kanske är bäst att jag sitter här, det är så blåsigt ute. Här inne är det varmt och skönt' Jag sitter nog här en stund till.' Men nu. Nu sitter jag inte i väntsalen längre. Nu står jag på perrongen, i min svarta ullhatt, min brunrutiga kappa, de svarta handskarna och min fina, gamla resväska. 'Jag har en tågbiljett som jag ska använda idag. Inget kan stoppa mig nu.' Och när jag står där och väntar på tåget, så känner jag hur spännande allt plötsligt är. Det är inte bekvämt, inte alls. Men nytt, annorlunda och spännande. Tåget kommer att ta mig till nya platser jag aldrig förut sett, och på vägen kommer jag att träffa människor som aldrig nått min blick förut. I resväskan har jag mina saker, men inte de käraste och finaste sakerna. De har jag bevarat i mitt hjärta. Resväskan är egentligen alldeles onödig. Men det känns tryggt att ha den.

Ungefär så känns det i min väntan på att få resa till England. Nytt, läskigt och obekvämt. Men helt otroligt spännande och utmanande. Jag ser otroligt mycket fram emot det. Ibland måste jag nästan hålla i mig för att inte låta tiden gå för fort innan avresedatumet. Jag är så ivrig!


Translation: (Mark the white areas. Don't know why this is happening, but if you mark it, you'll be able to read anyway)

When I'm not working very hard (which I've done a lot recently) I dream. Think. Analyse. I think I do it more than I understand and am aware of, because sometimes I get a sudden pain in my stomach without knowing the reason why. Or, I know it has something to do with the million thoughts I have, but I cannot pinpoint what!

When that happens, I have to delete some thoughts so that I can relax. Right now I create small stories that reflect my life. It is useful, so that you know what to deal with, and what you should be proud of.

In recent days I have thought myself at a train station:
Most of my life I have been sitting in the waiting room. Some people have come in, waiting, and gone out again. Others have had more time.

The have sat down next to me, for a shorter or longer time, and I've just been sitting there.

Waiting. But on what? Which train should I take? 'Perhaps it is for best that I sit here, it's so windy out there. In here it's nice and warm "I'm sitting here probably a little longer." But now. Now I'm not there anymore. Now I stand ont the platform. 'I have a ticket that I'm going to use today. Nothing can stop me now.” And as I stand there waiting for the train, I realise how exciting everything suddenly is. It is not easy, not at all. But new, different and exciting. The train will take me to new places I've never seen, and on the road, I will meet people who I've never met.

So roughly, this is what it feels like in my waiting to travel to England. New, scary and uncomfortable. But incredibly exciting and challenging. I look forward to it at lot. I'm so excited!

Den här förmiddagen bakade jag pepparkakor med mamma. Med Michael Bublés julsånger i bakgrunden. (I själva verket överröstade dem nog oss i och för sig). Jag kände på mig, att med hans röst, + min sinnestämning + juligt pepparkaksbak skulle detta leda till tårar.

Och mycket riktigt slutade det med blöta ögon, och jag kunde bara inte delta i verkligheten längre. Jag snyftade lite, lade mig i soffan och grät. Jag hade ont i hjärtat och kunde riktigt känna hur smärtan kom på grund av sinnestämningen jag var i. Det är verkligen så det funkar, när man lätt drömmer sig bort!

Lät det tragiskt? Ja, jag vet inte. Och nu slumpades visst Driving Home for Christmas fram bland sångerna till på köpet. Jag och mamma tittar på varann och tjuter: ÅÅÅH.

Tro att jag är galen, men jag kan inte hjälpa det!



Translation:
While me an mum made some gingerbread cookies today, I started to cry because of Michael Bublé's wonderful Christmas songs. So I cried and couldn't stand the reality anymore. My heart ached and it was just because of my mood, my romantic mood. It's what's happening when you easily dream away!

Do you think it sounds tragic? Well, I don't know. Suppose I am crazy, but I can't help it!

Look at this. Isn't this too beautiful to be true? Well, it's England, so I'm not very surprised!
This is Derbyshire, where Jane Eyre (2006) takes place.



And this is Haddon Hall, in the movie/series called "Thornfield Hall". So wonderful.
Have. To. Go. There. Soon.

Julen knackar återigen på mitt hjärta, och hjärtat är inte sent att öppna. Varje år blir jag så tårögd och längtig och nostalgisk och, och, och... kärleksfull vid denna tiden. Tack vare att julen är ankommande.

Just nu lyssnar jag på julmusik och försvinner in i en hjärtpinande tankevärld. Ja, pinande var ordet. För det gör faktiskt ont av längtan. Det är väl konstigt, att en känsla för en högtid kan påverka en människa så mycket. Inte bryr jag mig om julklapparnas status eller mängd. Men julsångerna, gemenskapen, gröten och alla tända ljus. Helt plötsligt är ett stearinljus det vackraste som finns, och en liten tygbit som utgör en julduk det mysigaste en människa kan ha på ett bord. En stjärna i fönstret lyser helt plötsligt upp mer än den starkaste lampan i världen, och glögg värmer den mest frusna själ.

Ibland får jag Canada-flashbacks, och det gör för det mesta ont. Så ont så jag får ont i magen av saknad.

Jaha, nu var jag tillbaka på 1800-talet igen. I Atlanta. På Tara. Iklädd omsydda, gröna sammetsgardiner som den kärlekskranka Scarlett med näsan i vädret.

Ja, jag har suttit och tittat på Borta med vinden igen. Jag och mamma. Och självklart går vi från soffan och tv-skärmen med suddig blick och blöta ögon. Alltid samma sak.

Jag har lust att läsa boken igen. Jag har faktiskt tid till det nu i höst, med enda nackdelen att mina vänner runtomkring kommer att ignorera mig för några månader. Förra gången jag läste den var jag isolerad, alltså totalt isolerad medan jag läste den. Jag sprang in i grupprum i skolan så fort vi hade rast, jag hade med den på bussen, överallt. Tjock och tung var den, men inte för mig. Då var den hur lätt som helst. För en bra bok vet ni, det är ingen börda.

En Rhett Butler hade ju varit trevligt att ha också. Någon som är så som han. Bryter normer och regler, sticker ut från mängden. Ingen gentleman som är för snäll. Någon som är ärlig. Charmig och stilig. Kärleksfull och ödmjuk. Men med attityd. Förstår ni vad jag menar?



Scarlett: Sir, you are no gentleman.
Rhett Butler: And you, Miss, are no lady.

Yesterday, I took a walk. I love taking walks just by myself, in silence, listening to the sound of the nature, dreaming, philosophizing, breathing. And when I walked there, on the long dirt road that lead from the forest between the fields, I nearly started to cry. Don't ask me why, cause I don't know. If it was of the beauty or my mood at that moment, I don't know. But I really do believe that the nature helps healing your soul, cause it's a wonderful masterpiece made by God.

The nature is so magical. I don't think there ever will be any human being who can reach that beauty that the nature holds. It doesn't matter who it is. I don't believe there will be any to compare.

The problem is, when I'm walking, watching all the beautiful houses, dreaming of having my own one day, I get so sad at the same time. Cause whatever it is I'm dreaming about, if I one day get it, I'll be used to it. Or am I wrong? If I get a house or a nice place somewhere, I'll soon be used to it, and then stop dreaming about it. Now, when I am here, 18 years old, I can still dream of all that.

That's the difference between dreaming of actual things and the things that just exist in your head, in your mind. Like an image of something, situations, experiences.... The actual things, you'll one day get used to, but the things that just exist in your head, you can dream of all your life. Just get into your bubble and dream. The things you used to dream of is still there, I promise! Cause those things may not be reality, they'll may just stay in your head.

So let's dream of other things than actual things for a while.

Alltså, ursäkta min inaktivitet. Jag har ingen inspiration alls till den här bloggen just nu. Dels för att sommaren tar upp min tid, med all rätt, jobbet tar upp en del tid också, + att vår kamera är på vift och på en resa från Tyskland hit, så jag har inga fina bilder att komma med. Men jag skriver några rader i alla fall!

Jag dagdrömmer ofta, som många vet. Och en plats som jag dagdrömmer om särskilt ofta, det är den plats där mina kusiners mormor och morfar bor, långt in i mörka Småland. Det är enligt mitt minne den mest idylliska plats som finns. Och om jag minns rätt, eller om mina drömmar får förvrida minnet, så är det ett rött hus med vita knutar, liksom inramat av skog, med en fin utsikt över fälten! (Jag tror, om mamma läser detta, att jag kan ha lite fel, men så är min drömbild av platsen i alla fall!)

Anledningen till att jag dagdrömmer så ofta om just detta, det är nog tack vare det mysiga och som sagt idylliska minne jag har av platsen. Jag var väldigt liten när jag var där, och det var med mamma, pappa och mina kusiner en midsommarafton. Det hade rests en midsommarstång alldeles framför huset, och vi dansade runt, runt, runt. Jag sprang in och ut i köket, gjorde en krans och doftade på maten som lagades i köket. Äkta husmanskost, på riktigt vis. Och Kerstin, mina kusiners mormor, hon är så söt och go! Jag har ett gott minne av både hon och hennes man Sven.

Så jag har många gånger drömt och längtat tillbaka till mörka Småland, till huset där allt var frid och fröjd. Där jag var barn, dansade och skuttade, och bara var lycklig. Den underbara småländska dialekten, jordgubbar, skratt, sena kvällar som barn, och äkta svensk sommar. Det är detta jag tänker på när allt blir jobbigt runtomkring. Det är sommar för mig, och ändå är det bara en plats jag tänker på, som jag inte har chans att uppleva varje år.

Huset i Småland är min tillflyktsdröm. Det dyker ofta upp i mina tankar, och får mig alldeles varm och gråtfärdig.

Jag vill åka på utflykt, fly långt från där jag bor bara för en dag, springa på ängar, gå på picknick, se på slott, äta frukt, krama någon, få glädjetårar, drömma mera.

Tror ni att man kan hitta sitt drömställe?

När jag sitter ute i solen dessa dagar, och blundar, så tänker jag att när jag öppnar mina ögon, då sitter jag i min drömträdgård med det vackraste huset bakom mig. Medan jag blundar tänker jag att jag hör barnskratt längre ifrån, men närmast fågelkvitter. Någonstans klipper någon gräset, och jag hör ljudet av en ringklocka på en cykel. Men närmast hör jag mina egna hjärtslag, och skogens sus.

Och så pang! så spricker bubblan igen. Jag undrar ibland om det verkligen stämmer, att man mår psykiskt bra av att drömma. När bubblan ändå alltid spricker, vad tjänar det då till? Men visst, vad vore livet utan drömmar?






Mina drömmar är många, stora och små.
Jag vill starta en hattaffär i England, eller en tebutik, resa över hela USA och besöka vänner, åka till en vacker plats och bara gå runt och drömma, gifta mig/få familj, bli modist i Paris, bara ägna mig åt människor på något sätt, bli florist, resa jorden runt, lära mig laga god mat, skriva, kanske starta ett fik med egna bakverk, fotografera.

Vart ska man börja, och hur? Det känns fantastiskt att ha hela livet framför sig, men jag vill inte att livet ska rinna ifrån mig för fort!

Å, idag försvann jag upp i det blå. Jag försvann in i en bubbla, och jag ska förklara varför.

När jag kom hem från skolan berättade mamma att hon hade pratat jättelänge med hennes moster Gerd i telefon. Hon ringer lite då och då, och ni förstår, den här söta damen är 86 år (vilket betyder att hon är född 1924!), liten och söt och jättepigg. I hennes ungdom jobbade hon i en modebutik och var lika smal och nätt då som nu. Hon ringde i alla fall idag, och då blir alltid samtalet långt :). Mamma hade börjat prata om att jag är intresserad av 50-talet och allt det där, och då säger Gerd att hon har flera lådor med kläder sparade, i strl 36! Att jag aldrig har tänkt tanken att hon har en guldgruva till garderob? Men det var ju inte allt. Hon hade berättat om när hon träffade sin man och hur det gick till, på ett sånt där superromantiskt sätt, och att hon har kvar den kappa hon hade på sig när hon träffade honom! Typ 1948.

Förstår ni att jag blir prillig av att höra berättelser från förr? Helt nipprig och sprallig!

Så nu har jag skrivit ett brev till henne och önskat ett besök hos henne en eftermiddag. Jag vill mer än gärna se på gamla foton och höra hur det var när hon var ung! Å, det hade ju varit rena drömmen.

(Bilder kommer, på allt det senaste!)