.

Jag har haft en underbar dag idag. Det som egentligen skulle bli en dag utan händelser blev en dag i Färgrilt utanför Halmstad, hos Claras mormor och morfar!

Igår när Clara och Edit var hemma hos mig och vi hade tittat på film, så satt vi och pratade en stund. Då kom vi att tala om Claras mormor och morfar som har en gård utanför Halmstad. Jag blev lyrisk och bad henne berätta mer. (Ni som känner mig förstår nog hur jag kände). Clara berättade om ett rött hus och en lada, skogar och sjöar, en morfar som snart var 80 år och jobbade med sin gård lika duktigt som en 30-åring, en mormor som var precis så som en mormor ska vara - som syltar och bakar hela dagarna. Hur mysigt lät inte det? Clara avslutade meningen med: "Jaa, ni får väl åka med till mormor och morfar nån gång!" och skrattade. Efter ytterligare några minuter sa Clara: "Men, vi kanske kan åka dit imorgon? Vad gör ni då?" Edit och jag svarade i en kör: "Inget!!"

Så gick det till när vi bestämde oss för att åka till denna lilla by som faktiskt var en dal (ännu mysigare!) vid namn Simlångsdalen, och Fägrilt.




Detta är vad vi ser när vi rullar in på gården. När vi hoppar ur bilen öppnas dörren och ut kommer en vinkande mormor vid namn Elsa. Väl innanför dörren får vi varsin kram och ett hjärtligt "Välkommen". Jag ger henne den lilla lyktan som vi valt att ge dem för deras gästfrihet. Strax bakom skymtar vi morfar Sven-Erik som också hälsar oss välkomna. Ja, om vi känner oss välkomna? Åjo. Minst sagt.

Efter en husesyn känner jag mig redan hemma, och ojar mig över många fina 50-talsting och möbler som jag skulle se som fynd på loppis! Spetsgardiner i varje fönster, en grön härlig tapet på ovanvåningen, byråer och nattduksbord i 50-talsstil och rödvirkade grytlappar i köket. Det känns nästan overkligt att få komma hit som en "främling".

På köksbordet står förmiddagsfikat framdukat med kex, frallor och kaffe. Sven verkar märkbart glad över att få ha gäster som dricker kaffe, "för då får jag riktigt kaffe" säger han. Annars använder han bara Nescafé som ensam kaffedrickare i huset. Och visst kokas det kaffe när vi är där, för utan att fråga fyller han på ännu en kopp åt mig. Jag visste att det var ett bra beslut av mig att lära mig dricka kaffe, mest för den sociala delen!

Elsa och Sven-Erik är otroligt trevliga, och inte kan man tro att de är 77 (säger jag rätt Clara?) och 80 år! Aktiva och uppdaterade om omvärlden är de! Men å vad jag ler när de berättar att de varit på söndagsdans och boule-avslutning. Tack och lov att de ändå lever lite i de där samtalsämnena, för det är ju det som är lite charmigt enligt mig. Samtalen fortsätter en stund till innan jag, Edit och Clara ger oss ut på långpromenad på Svens ägor.




Och visst är det fint i Fägrilt? Det kan inte vara annat denna årstid, inte sant? Glada och lite smått lyriska (i alla fall jag och Edit, som inte varit där förut) promenerar vi runt i skogen och lyssnar lite försiktigt efter vildsvin (!). Men gladast är nog Cirrus, Claras lilla moln, som virvlar runt som en vind! Vi går också förbi det lilla jakthuset som Sven och hans jägarkompisar använder (bild t.v), och en annan liten mysig stuga (bild t.h).

Rödrosiga om kinderna kommer vi in igen lagom till middagen, som jag nog får säga är en av de godaste middagar jag ätit. Eget potatismos, köttgryta och hemmagjord lingonsylt med grönsaker till. Gott är inte ett tillräckligt bra adjektiv här. Och givetvis får vi efterrätt, som är glass och blåbär som Elsa plockat. Nu är vi ordentligt mätta!

Efter några omgångar kortspel (som enligt Elsa och Sven är en favoritsysselsättning) åker vi med dem till ett par lite längre bort för att klippa lite silvergransris som Elsa ska lägga på gravarna nu till Alla helgona-helgen. En fin, modern bil har de också, som Sven kör. När det är gjort säger Claras mormor: "Så bra, nu kommer vi hem lagom till eftermiddagsfikat!", och vi bara skrattar. På vår hemfärd konstaterar jag och Edit att vi nog skulle gå upp en del i vikt om vi åt där varje dag, och Clara håller med om att det alltid finns fika och god mat hos hennes morföräldrar.

Fikat är förstås hembakat och otroligt gott. Vi tackar sedan för oss och säger hejdå. När vi kommer utanför dörren är det dimma över fälten.



En bra dag? Skojar ni eller? Jag kände mig som ett barn igen, ja, det gjorde vi nog alla tre.
Tack Clara för att jag fick lov att träffa din mormor och morfar, så att jag fick drömma en HEL dag. Det var fantastiskt.