.

Jag måste få berätta om en kund på mitt jobb.

Hon kommer och handlar lite då och då, ofta smågrejer, har blå sammetshatt och blå kappa. Åldern beräknas vara runt 75, och hon ser ut som en sådan där tant som skulle kunna spela en arg mormor i en film. Hon har alltid den där bistra minen, och man blir nästan lite rädd för henne. Senast i förrgår såg jag henne igen, och väl framme vid kassan såg jag för första gången att hon hade tre små ljusblå stenar i örat, sida vid sida med hörapparaten. Då började jag fantisera.

Tänk vilket liv hon kan ha haft! Hon måste ha varit mycket vacker som ung. Föreställ er en ung dam på 50-talet med stor hatt och handskar, och på den tiden var det säkert inte så vanligt med tre små glänsande stenar i örat. Det var ju knappt så man hade hål i självaste örsnibbarna! Undrar vad hon gjorde för att roa sig? Kanske var hon lite annorlunda. Men jag tror att hon var mycket populär. Har hon en make? Ja, det tror jag. En stilig sådan. Någon annan skulle inte passa sig för en dam som hon. Kanske har hon också barn, men inte så många. Hennes bistra min döljer något. Men när hon betalar mig och säger tack kommer ett litet leende fram, och jag tror inte alls att hon är en arg mormor. Inte alls. Tvärtom. Hon är nog en kärleksfull kvinna med ett fantastiskt välvårdat och fint hem, där hon gärna tar emot gäster på en kopp te!

Ja. Så mycket kan man faktiskt fantisera om en människa. Jag tycker om tanten med sammetshatt och blå kappa. Hon får mig att fundera och tänka på svunna tider.