.

Idag var jag på gudstjänst i vår lilla församling. Väldigt glädjegivande, uppmuntrande och härlig!
Och, det är vad gudstjänsterna oftast är. Jag blir lika upprymd och glad när jag går därifrån, varje gång, oavsett hur humöret var när jag kom dit. Är inte det underbart?

Men, jag har ofta tyckt den senaste tiden, att det varit lite tråkigt att vara ensam ungdom i vår kyrka. Jakob och Erica har ju flyttat, och många fler var vi inte.
Det blev så att jag fokuserade en del på det, och eftersom jag då inte siktade in mig på gudstjänsten och Gud så blev det ganska tråkigt alltihop.
Jag ville ju fortfarande gå dit, men jag kände ingen längtan.

Jag har insett att jag aldrig skulle klara mig utan min församling. Och nu har jag fått upp ögonen för faktumet att det kvittar om det är några fler i min ålder, för gudstjänsten hjälper mig att komma närmare Gud. Vad är inte det värt liksom? Och varför skulle inte äldre människor kunna uppmuntra?
Idag var ett bevis på att de kan dem. Inte bara uppmuntra i mitt kristna liv, utan också mitt självförtroende.
Minst fyra personer idag nämnde att jag hade fina kläder, att jag var så söt och att jag var så duktig på att sy (jag hade en kjol på mig som jag sytt). Det gjorde mig jätteglad. Tänk vad uppmuntran kan göra!
Även jag berömde några personer idag. Och när jag ser att dem känner sig uppskattade, blir jag också glad. Dubbel glädje.
Tänk på det. Säg det inte av slentrian, utan utifrån hjärtat.

Jag trivs så grymt bra i min församling. Den sviker jag aldrig.