Är våren lycka?
I söndags var Frida här. Vi bakade kärleksmums och spelade Vem vill bli miljonär, precis som man ska göra på lov tycker jag! Igår var hon också här. Vi hade fått tandläkartider nästan samtidigt, och hade följe dit. Den dagen lyssnade jag mycket på "Dentist Care" med Owl City, det fick mig att tycka att tandläkaren i alla fall var okej. Det är så otroligt tråkigt annars!
Snön är kvar, och det är så vackert och härligt! Aldrig att jag kommer att glömma den här vintern! I flera dagar har det nu dessutom varit soligt, vilket gör allt ännu vackrare. Idag är det t.o.m plusgrader, och ganska varmt! Men jag insåg idag varför jag inte ser fram emot våren lika mycket som alla andra så desperat gör.
För det första så gillar jag ju vintern. Det är den bästa årstiden, och speciellt när det kommer så här mycket snö. Och för det andra så säger det ju sig självt, att våren ger vårkänslor. Våren betyder kärlek, för det bubblar i kroppen och nästan alla mår bra av komma ur den mörka vintern och kliva in i den gröna våren. Flickvänner blir lite extra kära i sina pojkvänner och vice versa, och allt tyder på att människor är mer kärleksfulla mot varann. Och så står jag här, inte ett dugg nära en pojkvän. Våren belyser bara det faktum.
Om jag hade fått bestämma hur min vår skulle bli, då skulle den se ut så här:
Om det ändå kunde bli så.
En romantiker utan slut på drömmar
Jag har skapat en ny kategori - "Olivia drömmer".
Att drömma är ju en stor del av mitt liv, så i denna kategori kommer alla mina iakttagelser och drömmerier att hamna!
Jag älskar att iaktta människor. Inte bara att iaktta, utan att forska om dem genom ögonen. Det är en otrolig upplevelse, som jag tar till ungefär varje gång jag ser en människa.
Liksom tanten jag berättade om för ett tag sen, tänkte jag nu berätta kort om den äldre man jag såg idag (mest troligt var han lärare eftersom han gick ut från ena ingången till skolan) som väckte min uppmärksamhet. Inte för att han var speciell på något vis, eller för att jag kände igen honom. Nej, jag bara fick en fin känsla av mannen som gick ut i snövädret. Han drog upp kragen på sin rock, för att förhindra att snöflingorna svepte in och spred kyla, och pulsade iväg i snön. Under dessa sekunder hann jag börja drömma och fundera över vart han skulle. Var han på väg till sin bil, på väg att åka hem? Jag hoppades, och formade i min fantasi, att han bodde i ett gammalt, Englandsinspirerat hus tillsammans med en matlagningsintresserad fru. Trädgården såg jag som lite vildvuxen, men ändå inte ovårdad. Bara romantiskt, bohemiskt vildvuxen. Med rosor i varje hörn.
Jag undrar varför mina tankar alltsom oftast går till olika människor som jag ser överallt. Deras liv, hur de kan ha vuxit upp, deras familj, deras intressen, vad de jobbar med. Jag antar att detta bara är ännu ett bevis på att jag är en stor drömmare.
En romantiker utan slut på drömmar.
Att drömma är ju en stor del av mitt liv, så i denna kategori kommer alla mina iakttagelser och drömmerier att hamna!
Jag älskar att iaktta människor. Inte bara att iaktta, utan att forska om dem genom ögonen. Det är en otrolig upplevelse, som jag tar till ungefär varje gång jag ser en människa.
Liksom tanten jag berättade om för ett tag sen, tänkte jag nu berätta kort om den äldre man jag såg idag (mest troligt var han lärare eftersom han gick ut från ena ingången till skolan) som väckte min uppmärksamhet. Inte för att han var speciell på något vis, eller för att jag kände igen honom. Nej, jag bara fick en fin känsla av mannen som gick ut i snövädret. Han drog upp kragen på sin rock, för att förhindra att snöflingorna svepte in och spred kyla, och pulsade iväg i snön. Under dessa sekunder hann jag börja drömma och fundera över vart han skulle. Var han på väg till sin bil, på väg att åka hem? Jag hoppades, och formade i min fantasi, att han bodde i ett gammalt, Englandsinspirerat hus tillsammans med en matlagningsintresserad fru. Trädgården såg jag som lite vildvuxen, men ändå inte ovårdad. Bara romantiskt, bohemiskt vildvuxen. Med rosor i varje hörn.
Jag undrar varför mina tankar alltsom oftast går till olika människor som jag ser överallt. Deras liv, hur de kan ha vuxit upp, deras familj, deras intressen, vad de jobbar med. Jag antar att detta bara är ännu ett bevis på att jag är en stor drömmare.
En romantiker utan slut på drömmar.
Tanten med sammetshatt
Jag måste få berätta om en kund på mitt jobb.
Hon kommer och handlar lite då och då, ofta smågrejer, har blå sammetshatt och blå kappa. Åldern beräknas vara runt 75, och hon ser ut som en sådan där tant som skulle kunna spela en arg mormor i en film. Hon har alltid den där bistra minen, och man blir nästan lite rädd för henne. Senast i förrgår såg jag henne igen, och väl framme vid kassan såg jag för första gången att hon hade tre små ljusblå stenar i örat, sida vid sida med hörapparaten. Då började jag fantisera.
Tänk vilket liv hon kan ha haft! Hon måste ha varit mycket vacker som ung. Föreställ er en ung dam på 50-talet med stor hatt och handskar, och på den tiden var det säkert inte så vanligt med tre små glänsande stenar i örat. Det var ju knappt så man hade hål i självaste örsnibbarna! Undrar vad hon gjorde för att roa sig? Kanske var hon lite annorlunda. Men jag tror att hon var mycket populär. Har hon en make? Ja, det tror jag. En stilig sådan. Någon annan skulle inte passa sig för en dam som hon. Kanske har hon också barn, men inte så många. Hennes bistra min döljer något. Men när hon betalar mig och säger tack kommer ett litet leende fram, och jag tror inte alls att hon är en arg mormor. Inte alls. Tvärtom. Hon är nog en kärleksfull kvinna med ett fantastiskt välvårdat och fint hem, där hon gärna tar emot gäster på en kopp te!
Ja. Så mycket kan man faktiskt fantisera om en människa. Jag tycker om tanten med sammetshatt och blå kappa. Hon får mig att fundera och tänka på svunna tider.
Hon kommer och handlar lite då och då, ofta smågrejer, har blå sammetshatt och blå kappa. Åldern beräknas vara runt 75, och hon ser ut som en sådan där tant som skulle kunna spela en arg mormor i en film. Hon har alltid den där bistra minen, och man blir nästan lite rädd för henne. Senast i förrgår såg jag henne igen, och väl framme vid kassan såg jag för första gången att hon hade tre små ljusblå stenar i örat, sida vid sida med hörapparaten. Då började jag fantisera.
Tänk vilket liv hon kan ha haft! Hon måste ha varit mycket vacker som ung. Föreställ er en ung dam på 50-talet med stor hatt och handskar, och på den tiden var det säkert inte så vanligt med tre små glänsande stenar i örat. Det var ju knappt så man hade hål i självaste örsnibbarna! Undrar vad hon gjorde för att roa sig? Kanske var hon lite annorlunda. Men jag tror att hon var mycket populär. Har hon en make? Ja, det tror jag. En stilig sådan. Någon annan skulle inte passa sig för en dam som hon. Kanske har hon också barn, men inte så många. Hennes bistra min döljer något. Men när hon betalar mig och säger tack kommer ett litet leende fram, och jag tror inte alls att hon är en arg mormor. Inte alls. Tvärtom. Hon är nog en kärleksfull kvinna med ett fantastiskt välvårdat och fint hem, där hon gärna tar emot gäster på en kopp te!
Ja. Så mycket kan man faktiskt fantisera om en människa. Jag tycker om tanten med sammetshatt och blå kappa. Hon får mig att fundera och tänka på svunna tider.