.

Jaha, nu var jag tillbaka på 1800-talet igen. I Atlanta. På Tara. Iklädd omsydda, gröna sammetsgardiner som den kärlekskranka Scarlett med näsan i vädret.

Ja, jag har suttit och tittat på Borta med vinden igen. Jag och mamma. Och självklart går vi från soffan och tv-skärmen med suddig blick och blöta ögon. Alltid samma sak.

Jag har lust att läsa boken igen. Jag har faktiskt tid till det nu i höst, med enda nackdelen att mina vänner runtomkring kommer att ignorera mig för några månader. Förra gången jag läste den var jag isolerad, alltså totalt isolerad medan jag läste den. Jag sprang in i grupprum i skolan så fort vi hade rast, jag hade med den på bussen, överallt. Tjock och tung var den, men inte för mig. Då var den hur lätt som helst. För en bra bok vet ni, det är ingen börda.

En Rhett Butler hade ju varit trevligt att ha också. Någon som är så som han. Bryter normer och regler, sticker ut från mängden. Ingen gentleman som är för snäll. Någon som är ärlig. Charmig och stilig. Kärleksfull och ödmjuk. Men med attityd. Förstår ni vad jag menar?



Scarlett: Sir, you are no gentleman.
Rhett Butler: And you, Miss, are no lady.