.

Alltså, ursäkta min inaktivitet. Jag har ingen inspiration alls till den här bloggen just nu. Dels för att sommaren tar upp min tid, med all rätt, jobbet tar upp en del tid också, + att vår kamera är på vift och på en resa från Tyskland hit, så jag har inga fina bilder att komma med. Men jag skriver några rader i alla fall!

Jag dagdrömmer ofta, som många vet. Och en plats som jag dagdrömmer om särskilt ofta, det är den plats där mina kusiners mormor och morfar bor, långt in i mörka Småland. Det är enligt mitt minne den mest idylliska plats som finns. Och om jag minns rätt, eller om mina drömmar får förvrida minnet, så är det ett rött hus med vita knutar, liksom inramat av skog, med en fin utsikt över fälten! (Jag tror, om mamma läser detta, att jag kan ha lite fel, men så är min drömbild av platsen i alla fall!)

Anledningen till att jag dagdrömmer så ofta om just detta, det är nog tack vare det mysiga och som sagt idylliska minne jag har av platsen. Jag var väldigt liten när jag var där, och det var med mamma, pappa och mina kusiner en midsommarafton. Det hade rests en midsommarstång alldeles framför huset, och vi dansade runt, runt, runt. Jag sprang in och ut i köket, gjorde en krans och doftade på maten som lagades i köket. Äkta husmanskost, på riktigt vis. Och Kerstin, mina kusiners mormor, hon är så söt och go! Jag har ett gott minne av både hon och hennes man Sven.

Så jag har många gånger drömt och längtat tillbaka till mörka Småland, till huset där allt var frid och fröjd. Där jag var barn, dansade och skuttade, och bara var lycklig. Den underbara småländska dialekten, jordgubbar, skratt, sena kvällar som barn, och äkta svensk sommar. Det är detta jag tänker på när allt blir jobbigt runtomkring. Det är sommar för mig, och ändå är det bara en plats jag tänker på, som jag inte har chans att uppleva varje år.

Huset i Småland är min tillflyktsdröm. Det dyker ofta upp i mina tankar, och får mig alldeles varm och gråtfärdig.