.

Saknaden gnager ständigt inom mig. Fastän jag då och då lyckats föra tankarna på annat håll, och lärt mig att inte falla i gråt varenda gång, så finns känslan där. Ständigt. Stundtals tar den över, och jag blir tvungen till att vika mig.

Just nu är det extra jobbigt. Det är tur att jag får träffa honom på måndag kväll. 3,5 vecka är verkligen gränsen för hur länge man klarar av att vara utan varann. Och så inser jag att det kommer att gå 4,5 vecka i december, då vi är ifrån varann. Puh. Och det tröstar faktiskt inte så mycket att vi kommer att ses i 2 hela veckor då, för det är väntan emellan som är jobbigast. Oavsett hur många dagar vi ses när väntan väl är över.

Men det finns inget som gör mig så glad, så lugn, och så trygg, som när jag får hålla om honom igen. Inga bekymmer, inga orosmoln, och inga sorger. Så känns det.

Därför är det värt den långa väntan!