.

Berlin alltså.

Min mor och far och jag, vi åkte till Tysklands huvudstad för att äntligen få lyssna på den kanadensiske sångaren Michael Bublé som jag hyser en ovanligt stor kärlek till. Konserten skulle uppehålla sig på o2 Arena, fredagen den 28 maj.

Vi anländer till Berlin med flyg väldigt, väldigt, väldigt tidigt på fredagsmorgonen. Dagen går åt till att utforska staden, testa tunnelbanorna/spårvagnarna och äta lite god mat. Självklart laddade jag för konserten inombords. Magen bubblade redan på torsdagskvällen, och några minuter innan jag ska få lyssna till Michael's röst kräver jag fullständig koncentration från min högersida - där föräldrarna sitter och väntar med spänning.

Först ut, innan stjärnan själv ska inta plattformen, får a capella-gruppen Naturally 7 visa vad de går för. Det där var över förväntan, mina kära läsare. Hör ni ordet "a capella-grupp" kanske ni inte hoppar högt, men detta var snarare beatbox och stämsång i ett och samma band, vilket imponerade på i alla fall varannan bänksittare i arenan. o2 svängde minsann!

Och så äntligen, helt skakis, får jag höra introt till Cry Me A River (har ni inte hört den så rekommenderar jag sidan YouTube). Jag förstår just nu inte riktigt att jag verkligen kommer att få höra Michael Bublé live, men några sekunder senare blir det verklighet.

Två timmar går ruskigt fort. Mina öron vill inte få nog. Alla låtar som har strömmat genom ett par iPhone-lurar förut, dånar nu i en nästintill fullsatt arena på 15 000 personer. Det är ganska ofattbart. Dessutom när det är jazz-popsångaren med det italienska efternamnet som sjunger. Tro det eller ej.

Låtar som "All Of Me", "Everything", "How Sweet It Is", "Home", "Crazy Love", "At This Moment", "I've Got The World On A String" och många, många fler nästan skriker jag med i, där jag står och njuter. Efter en stund får alla som vill gå fram och stå vid scenen, vilket jag självfallet inte tackar nej till. Väl där framme drar festen igång. Skrik och mera skrik, jubel och skratt, kärlekshälsningar och vinkningar - folk är som galna över mannen på scenen.

Efter ännu ett par låtar går Michael ner från scenen, och skrider genom gången sjungandes "All I Do Is Dream Of You" med Naturally 7 i ett led bakom sig. Det är nu jag får chans att snudda vid kavajen han har, och löjligt nog lyckas jag och blir klart småfnittrig, som en liten, liten flicka. Det får man väl lov till att vara ibland? Tack.

Det mest komiska under konserten berättar mamma och pappa för mig när det är dags att gå ut, då konserten nått sitt slut. Jag hade varit med på storbildsskärmen i mitten av scenen i 9 sekunder, och det visste jag själv inte om, förutom att jag märkt att kameramannen hade haft filmkameran riktad mot mig en lång stund under "Me and Mrs Jones". Klippet där det syns ligger i förra inlägget.

Så - helt skakis (på riktigt) och lycklig med bubbel i magen, ber jag mamma och pappa att hålla konversationerna mellan dem själva, med mig ickeinkluderad. Jag måste få drömma, ta vara på kvällen, ögonblicken, stämningen och känslan. Och den finns ännu kvar där jag nu sitter i mitt rum, hemma i Sverige några dagar senare.


Lördagen och söndagen rann iväg. Vi gick på en loppmarknad i två timmar, gick på guidad tur på den dubbla tiden, såg vackra och mindre vackra byggnader, besökte Madame Tussauds, fikade, strosade runt och tog det allmänt lugnt. Berlin var häftigt, men en annorlunda och lite smått konstig stad med alla dess kontraster på byggnader och stil. Historian har gjort sitt.

Och nu har jag gjort mitt för idag. Sängen väntar bakom mig!