En tid jag aldrig glömmer

Jag vet inte hur många gånger jag gjort tillbaka-blickar på det som jag och några vänner gjorde för 4 år sedan, då allt började....

Nu minns jag inte exakt vilka det var som befann sig hemma hos Johannes just då och spelade spel, men vi var några stycken. Vi satte oss i Johannes rum och pratade länge. Någon, eller tillsammans, kom vi på idén om att göra en show i syfte att få fram det kristna budskapet, på skolan jag gick på då: Vidhögeskolan. Alla kände hur detta var så rätt, hur vi ville detta så otroligt. Vi satte igång att be. Efter vad som hade känts som en kvart, sade Adam: "Nu har vi suttit här i 3 timmar och bett!" Helt fantastiskt.

Planeringen satte igång med väldig fart. Jag, Adam, Johannes, Jakob, Erica, Thomas och några fler samlades flera gånger i veckan och bad, planerade, bad, planerade. Och när showen väl blev av, kände vi SÅ hur Gud var med. Med oss på scenen, och med publiken. Det var otroligt.

Showen innehåll två danser som jag, Maja, Erica och Emma hade gjort och övat in, en sång av Galenskaparna framförd av Jakob, en musikvideo, ett bildspel och ett litet "tal" om hur Jesus dog för oss, som jag framförde. Allt detta gjorde att vi växte något otroligt i vår tro på Jesus, i vår kärlek till varandra och jag kände att jag blev modigare efter att ha stått och pratat inför alla på skolan.

Detta kallade vi "Enorm" (eftersom vår Gud är enorm) och det var våren 06 detta hände. Men det var inte där vi slutade.


Jag tror det var ett år senare. Då satsade vi på en ny show, Enorm 2. Mer strukturerad och med en röd tråd igenom hela, ungefär som en teater med ett budskap. Även där fick vi in en dans som Maja gjorde och som jag, Erica, Maja och Emma framförde. Det var en dans ihopsatt på två låtar, och vi kände att denna blev bättre än det föregående årets två danser.
En kortfattad redogörelse av innehållet:
Jag, Adam och Johannes sitter i väntrummet till himlen. Adam och Johannes skryter om vad de har gjort i sina liv, och om hur bra jobb och hur mycket pengar de tjänat. De försöker komma på så bra anledningar som möjligt för att just dem ska komma till himlen. Jag däremot, jag sitter där och säger ingenting under hela showen. Jag läser bara i min tidning.
Adam och Johannes har olika inslag som visar vad de gjort i sina liv, och jag sitter tyst. Efter en lång stund säger Adam: "Men, vad har du gjort i ditt liv? Du sitter ju där tyst, varför förtjänar du att komma in i himlen? Är du perfekt kanske?"
Jag svarar bara: "Jag har inte haft det så bra" och så framför vi vår dans som beskriver hur jag mått dåligt och om hur Jesus kom och räddade mig.
Hela showen slutar med att jag får komma in i himlen, medan Adam och Johannes sitter kvar.



We had each other to support
We had God in every thought
Praying, ardently, time was nothing
Encouraged to do his will, not blushing.

Kommentarer
Postat av: Erica

Ibland sitter jag och tänker tillbaka på det året i mitt liv... Jag ryser och blir lite tårögd när jag tänker på det. Vi hade ett mål, vi hade en dröm... vi jobbade tillsammans! Det var första gången jag tillsammans med några kompisar gjort en sån målinriktad sattsning där ALLA är så peppade och stöttar varandra till max. Att tillsammans be för enorm och jobba mot det, varje dag se hur dagen med stort D skulle komma. Vi blev så sammansvetsade och fick en sån härlig relation i vårat gäng. Jag kommer aldrig glömma det... det har betytt och lärt mig SÅ mycket i livet. Jag bär den livserfarenheten med mig varje dag. Enorm var verkligen från Gud... han valde att använda oss, han öppnade en dörr och vi gick villigt, tillsammans, hand i hand genom dörren och det resulterade i underbart!



Jag är så stolt över det vi kunde åstadkomma... vi, ett litet gäng vanliga ungdomar med en dröm, en dröm att få berätta för sin omgivning om det bästa budskapet någonsin! Men vi hade inte kunnat göra något utav det om vi inte haft Gud på våran sida. Vi hade inte blivit så sammansvetsade och vi hade inte gjort så bra ifrån oss på scenen.



Tack Gud! <3

2009-05-12 @ 21:33:58
Postat av: Olivia

Åh jag håller verkligen med. Jag växte något OTROLIGT det året. Man levde i det varje dag, och man längtade efter att be hela tiden! Gud använde oss om du sa, bara ett fåtal vanliga ungdomar. Fatta vad Gud är stor... Helt galet!!

Och SÅ många gånger som jag suckat och längtat efter att göra så igen, alla vi.. Jag har smsat Adam typ varje gång jag känt så, och då har vi pratat om de fina minnena..

Ja detta kommer alltid finnas i våra hjärtan! Vilka spår detta har sätt i oss..

Jag säger Tack Gud jag med, för i oss själva är vi ingenting.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback