.

Tårarna bara rinner och rinner. Jag kan inte få stopp på dem. Mitt hjärta är skört, och just nu känns det som om vilken smågrej som helst skulle få mig att bli helt förstörd.

När jag läste de sista sidorna i boken som varit mig kär i så många veckor, brast jag i sådan gråt så jag har aldrig varit med om liknande förut. Inte en droppe har fällts under tiden jag läst Borta med vinden, förrän nu. Så tragiskt, så outräknat, så förnedrande, men ändå med hoppet att se fram emot.

Jag vet inte vad jag mer kan säga. Mina tankar är tomma, mitt hjärta är tomt och hela min kropp känns tung. Så mycket som jag har levt mig in i denna bok, så mycket som jag har levt i den världen, det är otroligt. Helt plötsligt tittade jag på mig själv och såg Olivia igen. Inga spår av Scarlett O'Hara längre. Inte en tanke var likadan som hennes längre. Allt försvann. Bra eller dåligt, det vet jag inte. Men en bok påverkar något kolossalt, det vet jag.

En djup suck. Nu är jag tillbaka till verkligheten. Jag ska inte stänga in mig i grupprum på rasterna för att läsa längre, och jag ska inte smita ifrån mina vänner i matsalen för att dyka ner i bokens värld. Tills nästa bok tar andan ur mig, det vill säga.